När vi kom till huset släppte han av mig och lastade av sakerna och parkerade sedan i garaget. Jag låste upp huset och gick in med alla varor. Jag lastade av allt i köket på köksbänkarna och började plocka upp maten. När jag stod och höll på med att packa upp kom Zack in och sa att jag inte behövde göra detta så han skickade mig istället upp till sovrummet för att lägga in mina nya kläder. När jag packade upp alla kläder så kollade jag hur mycket de faktiskt kostade. Jag kunde räkna ut att summan på alla mina kläder var ungefär 1300 kronor vilket var mer än jag trodde. Sedan köpte han ju andra livsmedels saker också. Hur mycket pengar har han egentligen..?

Jag hade packat upp alla kläder och lagt de på sängen medans jag tittade runt lite för att se om jag kunde klura ut hur han har så mycket pengar. Jag rotade runt lite i hans garderob där jag såg några konstiga flaskor med ljusblåa vätskor i. Jag tog tag i en och precis när jag reste mig upp hörde jag Zack gå upp för trappan. Jag skyndade mig och gömde den lilla flaskan i min bh och stängde garderoben tyst. Jag tog sedan tag i det första plagget när Zack öppnade dörren. Jag la plagget i den gula byrålådan som om ingenting hade hänt och han frågade om allt gick bra och om jag behövde hjälp. Jag sa att allt var lugnt och han gick sedan bort från dörren och nerför trappan. Jag pustade ut och var inte så nogrann när jag la resten utav plaggen i byrån. Jag stängde den med en hast och gick ut ur rummet.

När jag hade gått ner för trappan så skrek Zack: ”Gick det bra där uppe?” Och jag svarade med att allt gick perfekt och att jag skulle ut och ta en promenad. Han skrek då tillbaka att jag skulle vara tillbaka helst innan klockan 7 och jag tog på mig jackan, mina svarta kängor och gick ut. Efter jag hade kommit en bit bort från huset tog jag fram den lilla lappen igen:

 ”Jag hoppas att du hittar denna lappen för eller senare. Låt inte de ta dig, och absolut låt inte de läsa denna lapp. Om du läser denna lapp den 23 november eller innan finns det fortfarande tid. Sök upp mig. Du vet vart!

Ps. Åh vad jag saknar dig min käraste. Jag saknar dina varma andetag och dina rosröda läppar. Jag hoppas att det fortfarande är möjligt att ses efter detta.”

Vem är denna mystiska killen? Plöstligt slog det mig, kassörskan! Han hade ju sagt något som han visste något om mig! Jag gick tillbaka till huset och försökte göra mig så lite märkvärdig som möjligt. Jag hukade mig ner och kröp under garageporten som inte var helt stängd av någon anledning. Innuti garaget stod mopeden. Jag hade aldrig kört en innan men det kan inte vara så svårt tänkte jag. Efter hjälmen var på gick jag fram till öppningen av garageporten på sidan och tryckte på en knapp som gjorde att porten höjdes. Jag gick tillbaka till mopeden och satte mig på den. Därefter försökte jag komma ihåg hur Zack gjorde när han startade den och försökte härma det så gott som jag kunde. När jag hade fått stöd och var uppe på mopeden körde jag iväg med den. Det var faktiskt inte allt så svårt som det såg ut och det var friskt att köra med vinden mot sig.  Jag tänkte hårt på vilka vägar Zack hade tagit och var han hade svängt. Höger, rakt fram, vänster sen var det höger. Jag gjorde alla svängningar och kände att platsen var bekant. Sedan var det vänster, och rakt fram så kommer man till affären. Jag rusade in och höll nästan på att tappa hjälmen jag bar på. Jag såg att kassörskan var påväg mot bakvägen där personal går ut. Jag sprang efter så fort jag kunde och han lyckades se mig i glimten av hans öga. Han vände sig om tillräckligt snabbt för att fånga mig i all världens hastighet. Han såg på mig med en frågande blick sedan var det som att han förstog och viskade till mig: ”Håll dig nära mig så kommer allt att gå bra. Jag ska inte låta dig komma i hans händer igen. Jag lovar.”

Igen?! Vänta har detta hänt flera gånger innan.

- Vänta vad menar du med igen?

- Jag berättar mer när vi är framme. Följ med mig bara. Lita på mig.

Jag kände att mitt hjärta pulserade snabbare än vad det hade gjort innan och jag tittade på klockan för att lugna mig. Då kom jag ihåg att jag hade en överraskning hos Zack! Klockan hade blivit 18:56 och han väntade nog på mig.

- Släpp mig! Jag måste gå!

- Nej! Jag kan inte låta dig bli lurad igen, jag kan inte låta de ta dig en gång till. Du måste lita på mig, du måste lova att du stannar med mig! Vad som än händer!

- Vänta.. ”Låta de ta mig” Jag känner igen det någonstans.

Jag stannade och vecklade upp lappen som jag hade hållit så hårt i så den hade blivit skrynkligare. Jag läste den en gång till och sedan visade jag den för honom. Han hade hållit andan så länge men när han fick läsa lappen andades han ut för första gången.

- Så du fick den.

- Vet du vem det är som har skrivit den?

- Såklart vet jag det. Jag är släkt med honom, mest är jag bara budtjänst men som jag sa innan: jag berättar ALLT när vi kommer fram.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Alrighty then! Kapitel 3. Jag är ledsen att jag inte har uppdaterat denna bloggen eller denna novellen/romanen vad man nu vill kalla detta för. Jag har faktiskt skapat en annan blogg, en personlig som då är "celesticay.bloggplatsen.se", och sedan har jag inte kommit på vad jag hade kunnat ha som bra fortsättning till var jag slutade och detta kapitlet kanske inte är så långt som ni vill ha det men jag försöker. Iallafall, hoppas ni gillar detta kapitlet och vi ses snart med nästa. Ciao!

- 16h senare -

- Hahaha, men jag är seriös! Vi kan kalla dig Jane Doe, för att..

- ..Det är benämningen på en okänd person, jag vet.

Vi hade diskuterat i ungefär 1 ½ timme om vad vi kunde kalla mig. Så jag hade legat på hans ben hela tiden, jag hoppas att han inte tycker jag är för hängig. Min identitet var borta för nuet och varför inte skapa en ny. Jag kommer ju inte ihåg vad jag gjorde innan jag blev av med alla mina minnen. Det kan vara båda bra och dåliga saker.

- Okej okej, vi kör väl på det då. Jane Doe.. ”Hej jag heter Jane.” Men det är inte för att du sa det, utan för att vi har inget bättre att gå på! Hahaha.

- Om du säger så. 

Han böjde ner huvudet, stängde sina ögon och gav mig sedan en snabb kyss på mina läppar. Efter det, såg vi konstigt på varandra och det blev en annorlunda stämning. Han harklade sig nervöst och jag kunde se på hans ansiktsuttryck som hade ändrats att han tyckte det blev obekvämt. Jag gillade det, men jag vågade inte säga något. Jag kan ju inte säga det efter att det har gått en minut, det gör ju det bara ännu mera pinsamt än vad det redan var.

- Oj, klockan har blivit mycket. Det är nog dags för att sova.  Du kan ha sängen så sover jag här på soffan.

- Va? Nej! Det är din säng, du får sova där. Jag kan sova på soffan.

- Jag  kan inte låta dig sova på soffan, sängen är mycket mer bekvämare.

- Ja kanske det, men jag låter inte dig sova på soffan heller. Vi får väl båda sova i sängen isåfall.

Vi reste oss upp och gick till badrummet för att borsta våra tänder. Problemet är ju att jag inte har en tandborste.

- Är du bakterie-rädd? Frågade han.

- Inte mycket än så länge.

- Okej, då har du väl inga problem med att dela tandborste, för du vill väl borsta dina tänder, haha.

- Njaa. Det går väl an.

Han borstade först sina tänder, sköljde av tandborsten och gav den till mig.

- Vet du hur man använder en sådan?

- Jag är inte en neandertalare Zack.

När vi hade borstat våra tänder tog vi av våra kläder och jag fick låna en tröja av honom. Sedan kröp vi ner i sängen.

- Du, jag är ledsen för att jag gjorde en konstig situation innan.

- Jag är ledsen för att jag inte sa att det var okej.

- Va. Jag trodde att du avskydde mig därefter.

- Nej då. Du får gärna göra om det många gånger. Sa jag lågt.

Nästa morgon när jag vaknade, hade jag armen runt om Zack. Han var redan vaken och hade säkert legat där en bra stund med min arm runt om honom. När han såg att jag hade vaknat till gav han mig en kyss på pannan och sa:

- God morgon sömntuta.

Han gick av sängen och bort till byrolådan och tog fram kläder till idag. Jag fick ta på mig de kläder jag hade haft igår. Vi gick in till köket och han lagade till några pannkakor till frukost med sirap.

- Så, vi behöver handla lite varor. Och du kanske ska ha en egen tandborste och kanske lite andra kläder?

- Ja tack. Du, vad är det för datum idag?

- Den 19:e november, varför undrar du?

- Nej, jag vill bara veta, efter att man har vaknat upp och har ingen koll på världen vill man bli lite informerad.

- Haha, okej.

Efter frukosten fixade jag mig och han sig sedan gick vi in i hans garage där det stod en moped som var svart och silvrig. Han gav mig en hjälm som fanns i ett skåp och vi tog på dem. Han satte sig på mopeden och startade upp den. Efter han hade rullat ut den ur garaget satte jag mig på den och sedan körde vi iväg. Jag höll hårt om Zack och att köra dit tog ungefär 10 minuter. Affären var inte så stor men det hade alla nödvändiga saker och saker som vi behövde. Zack lämna mig vid ingången och jag gick in och väntade i ”hallen”, han körde vidare för att hitta en plats att parkera på. Hallen var rätt så stor och där fanns en toalett åt höger. På golvet låg en röd matta på ett kalt vitt marmor golv. När han kom tillbaka gick vi in i själva affären och han sa att jag kunde gå direkt till klädavdelningen så jag gick dit. Han sa att jag skulle köpa en fin klänning för han hade en överraskning åt mig och vi bestämde att vi skulle mötas vid kassorna när vi var klara och hade allt vi behövde. Jag valde inte så komplicerade saker, leggings, munktröja, t-shirtar, linnen sen underkläder så jag klarar mig. Till klänningen så såg jag den vackraste klänningen av dem alla. Den var helvit som frammifrån slutade ovanför knäna och där bak var den lite längre. Armarna var utav ett skört genomkinligt tyg täckt med paljetter som även var från halsen och ner till bysten. Jag tog ett par skor som jag kan ha till klänningen eftersom att de jag har inte passar så bra till det. Jag hade allt jag behövde och gick till kassorna där Zack stod och väntade på mig.

- Är du klar för ikväll?

- Jadå, så klar som man kan bli!

- Trevligt att höra din entusiasm.

Han betalade till den manliga kassörskan. Han tittade lite snett på mig samtidigt som Zack betalade. Han sa sedan något till Zack, jag hörde inte hela meningen men jag kunde höra att han sa något liknande som: ”Har hon inte tillräckligt mycket kläder ännu?” Kanske hörde jag bara fel, men har jag varit här innan. Och vilka kläder, detta är ju allt jag har.. Jag brydde mig inte mer om det utan vi gick ut och han hämtade moppen, kom till ingången där jag stod och sedan körde vi hem. 

Jag vaknar upp på hård och kall asfalt täckt utav snö. Hur länge har jag legat här, var är jag och vad heter jag?!

 Jag reser mig upp och ramlar nästan ner med huvudet mot marken. En lapp ramlar ut ur ena fickan  och jag böjer mig ner för att ta upp den. Jag vecklar upp den och på den läser jag:

”Jag hoppas att du hittar denna lappen för eller senare. Låt inte de ta dig, och absolut låt inte de läsa denna lapp. Om du läser denna lapp den 23 november eller innan finns det fortfarande tid. Sök upp mig. Du vet vart!

Ps. Åh vad jag saknar dig min käraste. Jag saknar dina varma andetag och dina rosröda läppar. Jag hoppas att det fortfarande är möjligt att ses efter detta.”

Ingen underteckning, konstigt.

Vad menade han med att jag vet vart jag ska hitta honom. Jag vet nu inte ens vem killen är och jag vet inte ens vad jag heter!? Jag stirrade ut mot horisonten och kunde se den röd/orangea färgen från solen som höll på att gå upp. Efter några kilometer kunde jag se en människa gå ut ur sitt hus. Jag sprang fram mot honom och han hoppade till av förvåning när jag råkade hamna i hans famn.

- Jag är så ledsen,  Sa jag medans jag putsade bort smutsen på mina byxor.

- Hahaha, nej det är lugnt! Sa han med ett litet leende.

Han hade mörkt hår, nästan helsvart men hans ögon var som kristaller, ljusa och det vackraste jag någonsin hade sett.

- Nej, det är absolut inte lugnt.

- Jo, jo men det är det, haha du behöver inte oroa dig för lilla mig.

Jag räcker fram handen och han tar mer än gärna tag i den och vi skakar. Jag vet ju inte vad jag heter, varför räckte jag fram handen, åh gud. Han väntar ju på mig..........

- Zack, kort för Zachary. Säger han till slut.

- Eee, om jag kom ihåg vad jag heter hade jag sagt det. Förlåt igen, jag tänkte mig verkligen inte för..

- Jag väntade på dig om du skulle ta upp din hand, annars hade jag gjort det. Sa du att du inte kommer ihåg ditt namn?

- Mhm. Jag bara vaknade upp där borta under bron vid en skateboard park. Och så pekade jag i den riktningen jag kom ifrån.

- Låt oss gå in, så kan vi fortsätta chatta där inne istället för att stå här ute och frysa. 

Han tog tag i min hand och vi gick in i huset. På utsidan kunde man lätt bli lurad om hur det såg ut inomhus. Allt var så fint, det till och med fanns en levande brasa. Han ledde mig till brasan och jag satte mig ner i den mjuka soffan.

- Stanna här. Sa han och försvann ut i hallen och sedan var han borta.

" Var annars ska jag ta vägen " Sa jag tyst för mig själv.

Jag reste mig upp, kikande efter om jag kunde se honom. När jag ansåg att kusten var klar gick jag fram till en byrå med gamla foton på. Jag lyfte upp en utav dem och tittade noggrant på bilden. 

- Mina föräldrar.

Jag hoppade till så att jag tappade bilden och glaset gick i sönder. Kunde jag bli mer klantig än såhär?

- Åh gud, jag är så ledsen verkligen. Så så ledsen. Sa jag för hastat och gick ner på golvet för att plocka upp skärvorna men istället för att göra något nytta så skar jag mig på en av skärvorna.

- Aj!

- Skar du dig? Du vet att du inte hade behövt städa upp efter dig. Förresten, hur gammal är du? 

Av någon konstig anledning kunde jag komma ihåg min ålder men inte mitt namn. Han gick ner på huk bredvid mig och kollade på mitt finger som jag hade skurit upp sedan gick han och hämtade papper. Efter han hade torkat bort det lilla blodet som fanns kysste han mig på fingret. 

- Jag är 16, tror jag. Det är det enda som jag kan komma ihåg om mig iallafall.

- Hade jag aldrig kunnat gissa. Jag hade trott att du hade varit max 19. 

- Hur gammal är du då?

- Jag är själv också 16. Svårt att gissa eller hur.

- Men var är dina föräldrar? 

Han satte sig i soffan och jag satte mig bredvid honom. Han tog en klunk av den varma chokladen som han hade hämtat när han var borta och då tog jag chansen att själv smaka på den varma chokladen. Den smakade så ljuvligt på tungan, smaken satt precis rätt. Jag kunde känna att det var någon mer smaksättning i chokladen, jag gissar på apelsin. Han tog ett djupt andetag innan han började prata igen.

- Jo, min mamma dog när jag föddes. Ungefär några minuter efter jag var född, bara försvann hennes puls. Det är konstigt men jag kan komma ihåg hennes hjärtslag. I ena sekunden var hon där, och i nästa var hon borta. Jag har bara fått se bilder på henne men hon var vacker. Det är hon jag har fått mina ögon ifrån. 

- Och din pappa?

- Efter incidenten skyllde han på mig, som om det var mitt fel att hon dog. När jag var omkring 6-7 år skrek han på mig varje dag jag kom hem efter skolan och skrek att jag skulle på upp på mitt rum. Sedan 3 år sedan, när jag var 13 år skulle han åka till en kompis, han sa att han skulle komma tillbaka till kvällen men jag satt uppe och väntade hela natten lång, kunde inte sova, men han kom aldrig. Och sen dess har jag bott här och tagit hand om mig själv och det har gått aldelles utmärkt än så länge. 

På något sätt kände jag igen där här berättelsen.

- Hemskt. Hur kunde han bara lämna dig här? 

- Jo, hemskt var det en gång, men det är över. Jag är faktiskt glad att han är borta. Jag kan åtminstone leva på mitt sätt utan att bli plågad varje dag och rädd att när jag kommer hem att någon ska lära mig "självdisciplin". Drick upp din chokolad nu, innan den blir kall.

Jag löd och gjorde som han sa. Jag tog upp muggen och placerade den mot mina läppar, och började dricka upp det sista som var kvar. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okeeeeeej, Nya kapitlet på nya berättelsen! Känner att jag kommer fortsätta med denna länge, och jag vet hur jag ska föra story'n framåt. Vi får se hur det går och hoppas på det bästa. Så det inte blir som förra gången då jag bara slutade mitt i hela berättelsen.. Jajjamen! Kommentera om ni vill, tvingar inte er. Ciao så länge då!